En helt vanlig sommardag

Av någon anledning har jag och Sebastian alltid tendensen att hamna på ställen där de värsta ghettomänniskorna håller till. Igår var den varmaste dagen på året, temperaturen steg upp emot 36-37 grader, vi båda var lediga så vi tänkte att det var en perfekt ide att bege oss till stranden. Vi tog tåget långt in i Brooklyn för att testa en ny strand, men ångrade oss då slutstationen var fullpackad med ghettoungdomar. Så istället åkte vi till gamla hederliga Brighton Beach, där det brukar vistas en hel del trashiga barnfamiljer, men inget som skulle göra att jag inte skulle åka dit. Det är ett samhälle där ryssar har tagit över en hel del, så det finns många goda ryska restauranger att äta på. Efter totalt tre timmar på tunnelbanan kom vi fram till Brighton Beach, men insåg att det var minst lika illa där, om inte värre. Innan vi åkte visste vi inte att ungdomar hade just den dagen ledig från skolan och att stranden därför var invaderad med människor från de värsta områdena i Brooklyn. Vi hade ingen lust att lägga oss på den kaotiska stranden, så vi solade i en park närapå istället. Men mest av allt ville jag därifrån. Det är inte behagligt att vara på ett ställe där det kryllar av människor som ser ut som att de lätt skulle kunna dra fram en kniv eller pistol ur bakfickan. Som tur var begav vi oss i rätt tid. Medan vi var och mathandlade lite innan vi skulle bege oss på tunnelbanan, drog en kille ut en pistol mitt på strandpromenaden, sköt ihjäl en tjej och skadade fem andra personer. Stranden utrymdes snabbt och skratt och glada visor byttes ut mot panik. Jag har aldrig varit så tacksam att vara tillbaka hemma på Manhattan, som efter igår. Sätter inte min fot på den stranden igen.

Stranden efter dödsskjutningen.